Nyårslöften

Jag tror på 2006. Det kommer bli ett bra år.
Under nästa år ska jag:

- skaffa träningskort på Friskis & Svettis
- bli en mer handlingskraftig människa
- bli modigare
- skriva fantastisk musik
- dejta en sångerska
- klä ut mig till krokodil minst tre gånger i veckan (nej, jag tar tillbaks det)
- fixa till min uteplats och skaffa en grill

För övrigt kommer 2006 att bli Macens år, så grattis alla med iBooks och G5:or.

Årets längsta ord

Årets längsta ord har utsetts av mig, Horace Engdahl och Sture Allén.
Vinnare blev: Ultrahögtemperaturbehandlad. Ordet innehåller hela 27 bokstäver och tar nästan 3 sekunder att uttala.

Ett stort grattis och tack till gräddavdelningen på Arla för denna delikata förnyelse av det svenska språket!

Dannyboy

Följande inlägg är ett av de djupare som figurerat i den här bloggen och har inte egentligen så mycket med låtskrivande att göra, men jag kan inte riktigt låta bli.

Senaste tiden har utlöst massa tankar. Årsdagen av Tsunamikatastrofen, barndomsbekanta vars nära vänner gått bort alldeles för tidigt, familjer som splittrats, relationer som brustit. Det är lätt att bara sjunka ihop och bara bli matt av allt. Att tycka allting är skit. Att låta sig ryckas med och bli deppigare för varje motgång som drabbar en medmänniska.

Självklart ska vi visa medlidande till en person i sorg. Vi ska lyssna och trösta, om det är någon som står oss nära. Men vad vi ofta glömmer är att leva.

Jag kan ofta känna att jag lever på typ 25% av min totala kapacitet och det gör mig frustrerad. Det känns nästan lite respektlöst att jag som har chansen att leva ut inte gör det i full skala. Jag kan inte riktigt förklara varför. Det handlar inte om att uträtta stordåd under sin livstid, utan att våga pressa sig själv lite mer. Ta lite risker. Göra någonting man tycker är oerhört modigt, men som man inte förmår göra i dagsläget.

Såg en intervju på TV om Danny (tror han heter så) som förlorade sin mamma i tsunamin och sin pappa strax före resan till Thailand. Han berättade om sina föräldrar, att de var levnadsglada och positiva människor. Och Danny ville vara som dom, han bestämde sig för att leva vidare och se allt i tillvaron med nya ögon. 18 år och så emotionellt begåvad. Helt fantastiskt.

Man borde faktiskt kunna vara lite mer som Danny. Det ska inte behövas en katastrof för att inse det. Det är vi faktiskt skyldiga dom som har det svårt och jobbigt.

Statt II

Var på Statt i karlskoga på juldagskvällen.
Där träffade jag killen som tycker att jag är otroligt lik Peter Jihde. Han sa dock inget om det den här gången.

För övrigt frågade jag Stefan Larsson i Degerfors IF om det var han som sjunger på DIF:s officiella kampsångs-CD.
- Nej, det är en annan Stefan Larsson, sa han, vände sig om och tog en till öl.

Det är härligt på Statt.

26:e december

Idag är det lillebrors tur att vara lite extra stolt över storasyster. Läs Expressens extrabilaga "Tsunamin - ett år efteråt", syrran har skrivit nästan alla reportage.
Riktigt, riktigt bra.

Det fina med sidechain

Det finns en sak som för tillfället skulle kunna få mig att byta ut mitt PC/Cubase-system mot ett MAC/Logic, nämligen sidechain. Jag sitter och jobbar med ett houseprojekt som kräver att varje baskaggeslag känns som en hästspark i magen. Då är sidechainen min bästa vän.
För oinsatta kan sidechain enkelt beskrivas som en kontrollerad komprimering. Eric Prydz "Call on me" är ett praktexempel, där varje baskaggeslag trycker ner hela mixen i golvet och när kaggen tystnar hoppar den upp igen. Sen håller det på så i tre minuter, upp och ner. Call on meeee, call on meee, dunk dunk dunk dunk.

Tyvärr suger Cubase på sidechainhantering. Det går, men det är onödigt komplicerat. Där vinner Logic. Jag erkänner, jag kryper till graven, jag gör en helomvändning (har alltid förespråkat Cubase).

Jag vill vara värre än Eric Prydz. Jag vill trycka ner min mix ännu lite hårdare. Jag vill göra en video där tjejerna är ännu lite mer lättklädda än i hans. Ett bra steg på vägen är att lära sig sidechaina. Herr Crafoord i min klass har gjort en utmärkt guide som jag tänkte publicera här (jag hoppas det är ok, Jonathan):

Sidechainkompression i Cubase (varning för svengelska):

För monosidechain (baskagge/elbas):
- Skapa två monospår
- Skapa två group tracks, en stereogroup och en monogroup
- Lägg ut styrfilen och filen som ska bli komprimerat på varsitt spår
- Panna styrspåret till vänster och spåret som ska bli komprimerat (kompspår) till höger
- Skicka båda spåren till stereogroupen
- Lägg en Waves comp-sc (obs, ej monoversionen) på stereogroupen
- Sätt "Key mode" i comp-sc till "L -> R"
- Lägg på en FEEEET kompression
- Skicka stereogroupen till monogroupen

För stereosidechain (baskagge/mix):
- Skapa fyra monospår
- Skapa två stereogroups
- Splitta stereofilerna du vill använda, och lägg ut filerna på de fyra monospåren. Om du vill styra med en monofil så lägg bara ut två kopior på varsitt spår.
- Panna ut styrspåren åt varsitt håll och kompspåren åt varsitt håll
- Skicka vänsterstyrspåret och högerkompspåret till group 1
- skicka högerstyrspåret och vänsterkompspåret till group 2
- Lägg en waves comp-sc (fortfarande inte monoversionen) på vardera group 1 och group 2
- Sätt "Key mode" i comp-sc på group 1 till "L -> R"
- Sätt "Key mode" i comp-sc på group 2 till "R -> L"
- Lägg på en FEEEET kompression, förslagsvis med samma värde, i båda comp-sc
- Dansa runt och skråla "Call on me" eller imitera "Satisfaction" med äkta robotröst medan baskaggen trycker mixen genom golvet

Nu är det jul igen

Ikväll ska jag stoppa in den.
In ska den. Jag ska inte vara blyg, utan jag ska greppa den med liv och lust och föra den mot det där varma, pulserande. Jag ska öppna luckan, och på ett genlemannamässigt sätt pressa in den och ta ut den när tiden är mogen.
Det hela började för en vecka sen på Vivo i Skärholmen. Jag gick dreglande och tittade på alla fasta, fina små rosenröda skinkor i affären. Det hela övergick i ett intensivt klämmande och kännande på de härliga flerkilospaketen som uppenbarade sig vart jag än vände mig.
Till slut kunde jag inte hålla mig längre utan tog med mig de finaste små skinkor jag kunde hitta. Måste ha kommit från ett riktigt ungdjur.

Jag talar naturligtvis om årets julskinka. Ikväll ska den stoppas i ugnen och griljeras. Kanske tar jag spadet som blir över och tillreder lite dopp i grytan
Kanske serverat till en bit hembakt vört!

Åh vad det är härligt med jul!

Moh

Igår var vi hemma hos Moh. Eller ja, i hans studio på St. Eriksplan. Moh har världens fetaste klocka, en snygg espressomaskin, byxorna instoppade i stumporna, håller på att skriva låtar till Dilba och har samlat på sig ett gäng guldskivor genom några lyckade låtar till en dansk artist som jag lyckats förtränga namnet på.
Moh tillhör det vanliga gänget av producenter som har en vägg med prylar som vi vanliga dödliga drömmer om. Prylar som styckvis kanske kostar uppåt 50000:-.
Hans mikrofon kostar 120.000:-. Fast då fick han ju med en specialbyggd kabel.

Jag själv har ett 4-kanalers mixerbord från Behringer, ett tyskt lågvattenmärke för studioprylar av tveksam kvalitet. Moh funderar på att skaffa ett 72-kanalers SSL-bord där det ingår att en kille kommer från Oxford och håller en personlig instruktionskurs.

Jag har fortfarande inte riktigt förstått. Hur försörjer sig karln?? Så mycket kan han inte dra in på att skriva låtar till Dilba. Dilba säljer inte miljoner exemplar. Eller så har jag missat att Dilba är sjukt stor utomlands. Människor i Förendae Arabemiraten kanske dyrkar Dilba och bygger sina hus av Dilba-CD:s.

Jag har hursomhelst missat nånting nånstans. Men oj så sugen jag är på att skriva låtar till Dilba.

Tomas Ledin

Sveriges mest intetsägande artist, Tomas Ledin, har tilldelats Sandviken kommuns kulturpris år 2005. I motiveringen står det att Ledin har glatt människor i alla åldrar med sina låtar och texter.
Verkligen imponerande att Tomas lyckas få ett kulturpris, han som aldrig på nåt sätt lyckats beröra. Hans musik och texter kan knappast klassas som dåliga, de säger bara ingenting. De passerar bara rakt förbi, lämnar inte ett spår. Ingen eftertanke, ingen glädje, ingen upprördhet. Ingenting.
Tänk att inte lyckas förmedla nån känsla överhuvudtaget, det kanske faktiskt är värt ett kulturpris ändå!